Ensam, ledsen och besviken
Jag visste att den här dagen förr eller senare skulle komma men jag har skjutit bort tanken. En nära vän till familjen har förlorat kampen mot cancern. Hon som funnits där sedan barnsben. Kommit på varje kalas, konfirmation och student. Hon som man trodde skulle finnas med på så många födelsedagar till, ens bröllop, tills man själv fått barn osv. Det gör extra ont att jag inte fick säga ett riktigt hejdå eftersom hon var för dålig för att komma på min hejdå-middag..
Jag lider speciellt med mamma, Elisabeth och Ingrid som förlorat en av sina bästa vänner. Jag kan ändå inte låta bli att vara arg och besviken på att det skulle ta så pass lång tid innan nyheten nådde mig. Igår satt jag och kollade på gamla bilder och när jag såg en bild på henne så tänkte jag "undrar hur hon mår, jag måste fråga mamma". Men då hade redan cancern vunnit flera dagar tidigare.
Så här sitter jag nu i ett land med över 300 miljoner invånare, i ett hus tillsammans med sex andra personer och känner mig bortglömd och ensammast världen.
Det är så hemskt. Så fruktansvärt sorligt. Kan inte annat än att hålla med till stor del i inläggget. Så orättvist. Hemska sjukdom
Hej Anna!
Du skriver så fint!!!!!!
Det är inte döden som är det hemska, den kom och befriade henne från en oerhörd smärta som det behövdes mycket starka mediciner för att lindra något. Det var cancern som var det hemska och dumma.
Onsdag förra veckan (25/4) var Eva, Ingrid och jag upp på sjukhuset och besökte henne. Det blev den sista gången, men det visste vi inte då. Straxt innan vi sa hej och gick därifrån, refererade Eva ditt inlägg på bloggen om hur hon med och Hans ska handla smågodis till dig, för att skicka med Nicklas. Och hon log en liten stund, antagligen föreställde hon sig hur det kommer se ut när de handlar. Så du är med och deltar om så inte i fysisk bemärkelse.
Elisabeth
