Vad knäppt det är att jag som egentligen har så himla mycket att berätta inte ska kunna klämma ur mig lite mer än bara bilder på allt roligt som händer.  Samtidigt så snurrar så mycket tankar i mitt huvud så jag vet inte vart jag ska börja. När vi var i CA så sa Niklas till mig ”Fattar du hur bra du har det eller?”. Tänk vad rätt han har men själv så är jag för dum för att förstå det. Nu är jag i alla fall så himla glad att jag åkte hur gärna jag än ville vända där på Arlanda. Jag är så tacksam för allt jag får vara med om och skulle rekommendera varendaste en som har chansen att åka att inte tveka för en sekund! Att bo hos familjen man jobbar hos är visserligen påfrestande. Att vakna tidigt på morgonen när man är ledig av att någon studsar basketbollar på våningen över är inte det roligaste och man kan inte tänka att man tar reda på disken morgonen efter istället. Men ändå så är det så speciellt att få ha blivit en del av en annan familj. Det är speciellt när barnen så gärna vill ha med mig på saker, idag ringde en av tjejerna och tjöt ”We’re going to the pool!! Can you come??” och så besvikna de blev när jag inte kunde följa med till The lake house förra helgen.  

Hur bra jag än har det så går det ändå inte att ignorera käftsmällarna av hemlängtan som kommer ibland. Imorgon är det begravning hemma och jag vill såklart vara hemma och ta farväl till en person som betytt mycket för mig. Istället ska jag skjutsa Sofia till flygplatsen som åker hem till Sverige, bli lämnad ensam och för första gången när jag är här inte ha något speciellt datum att räkna ner dagarna till.

Nej, vissa dagar är tyngre än andra och jag önskar att jag var hemma men ändå så är jag så glad att jag åkte och får vara med om så mycket roligt det här året.

Jag visste att den här dagen förr eller senare skulle komma men jag har skjutit bort tanken. En nära vän till familjen har förlorat kampen mot cancern. Hon som funnits där sedan barnsben. Kommit på varje kalas, konfirmation och student. Hon som man trodde skulle finnas med på så många födelsedagar till, ens bröllop, tills man själv fått barn osv. Det gör extra ont att jag inte fick säga ett riktigt hejdå eftersom hon var för dålig för att komma på min hejdå-middag..

Jag lider speciellt med mamma, Elisabeth och Ingrid som förlorat en av sina bästa vänner. Jag kan ändå inte låta bli att vara arg och besviken på att det skulle ta så pass lång tid innan nyheten nådde mig. Igår satt jag och kollade på gamla bilder och när jag såg en bild på henne så tänkte jag "undrar hur hon mår, jag måste fråga mamma". Men då hade redan cancern vunnit flera dagar tidigare.

Så här sitter jag nu i ett land med över 300 miljoner invånare, i ett hus tillsammans med sex andra personer och känner mig bortglömd och ensammast världen.